Nu har inte jag hunnit skriva så mycket om honom & vad han betyder för mig på denna bloggen, så tänkte göra det nu. 

Denna tatueringen är ett datum. Ett mycket viktigt datum. Det var den dagen jag träffade Mattias för första gången. Då gick jag i åttonde klass i småland, och jag mådde bokstavligen talat skit. Jag blev mobbad nästan hela min skolgång, förlorade vänner åt vänster och höger, och var deprimerad. Dock var det något med åttan som var värre än de andra åren. Orden till mig blev grövre, jag var rädd, kände mig oönskad, oälskad, och hatad av allt och alla. Försökte ta mig igenom det på egna ben, men det funkade inte. 
Under denna tiden hade jag även min "E.M.D period". Så fort jag kunde så lyssnade jag på deras musik, kollade på deras videoklipp på youtubbe, och drömde om den dagen jag skulle få träffa dem. Och det var något specielt med Mattias som jag fastnade för. Kan fortfarande inte helt beskriva vad det var, men när jag hörde honom sjunga eller prata, var det som att jag blev lite starkare mitt under helvetet jag levde i. 
Sen tillslut kom äntligen den dagen jag drömt om. Killarna hade en spelning på Postkodslotteriet i Karlskrona, och mina föräldrar sa att jag fick åka! Jag blev så himla glad, för detta bettyde att jag äntligen skulle få träffa Matte. 

Den dagen minns jag fortfarande. Minns hur nervös jag var, och minns hur lycklig jag var. När jag träffade Matte för första gången, var det som att jag såg en mening med mitt liv, något som jag inte gjort på länge. Och det är svårt att förklara, men det känns som att han är min egna skyddsängel. Låter kanske lite klyschigt, men vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt. Även om jag har haft perioder då jag prioriterat t.ex. The Wanted, Jedward, eller Grönwall, så kommer Mattias alltid att vara den som betyder mest. 
Iallafall. Den dagen, efter jag träffat honom för första gången, då var jag lycklig. Men den lyckan höll inte i sig så länge, för allt blev bara värre och värre i skolan. Det kom så långt, så att jag inte ville fortsätta leva mer. Jag kommer ihåg det så väl. Det var en tisdag eftermiddag, och skolan hade varit värre än vanligt, och jag kände att det var dags nu. Jag orkade inte mer. Jag gick hem, både glad, ledsen, rädd, och lycklig över vad som skulle ske. Nu skulle alla slippa mig, och jag skulle slippa dem. Hur jag tänkte göra det är inget som jag kommer skriva ut. Men, precis innan jag skulle göra det, flög det upp en tanke i mitt huvud. "Gör jag det här, så kommer jag aldrig att få träffa Mattias igen..." Det var som att han hindrade mig. Han totalt stoppade mig, och det är jag så extremt glad över. Det var som att jag vaknade upp ur en mardröm, och tänkte "Vafan håller jag på med?? Jag kan ju inte göra det här, för det finns ju faktiskt människor som bryr sig om mig, men jag har bara puttat bort dem, och stängt dem ute (t.ex mamma & pappa)."

Jag blev så arg på mig själv, och samtidigt så glad på Mattias. Hade det inte varit för att den tanken hade dykt upp, så hade historien om Li Andersson blivit helt annorlunda. 
När jag berättade detta för honom blev han väldigt chockad (tbh, vem hade inte blivit det?), samtidigt som han blev väldigt glad. Och enda sen jag berättade det för honom, har saker förändrats mellan oss, på ett possitivt sätt. Jag är inte lika beroende av att träffa honom längre, för jag vet exakt vart jag har honom. Jag vet att går jag på en av hans & Albins spelningar, så tar han sig alltid tid att träffa mig, och fråga mig hur jag mår, oavsett hur bråttom han har. Och det är så underbart, för det verkligen känns som att jag betyder något för honom också. 

 

Så ni förstår, Matte är inte bara en annan idol för mig. Han är inte någon som jag bara följer för att han gör bra musik. Han betyder så mycket mer. Han är min livräddare. Min skyddsängel. Och till honom kommer jag att vara förevigt tacksam.